"ohållbar utveckling"

Huvudvärk. Vill gå hem. Måste fakturera. Drömläge.

I helgen vill jag ligga i min säng. Få mina fötter och hårbotten masserade. Dricka o'boy och äta vattenmelon. Det enda som skulle kunna få göra mig sällskap är en ny dator. Eventuellt någon att filosofera med.

Om 20 min går jag. No matter whaaat. Blev sugen på att gå och fika med någon. Äta en stor kaka typ.

Lena, som jag dödade igår, uppenbarade sig idag igen. Vi pratade lite om igår. Jag försökte le mellan mina tuggor, som bestod av den överdrivet goda lunchen, men vet inte hur äkta det såg ut. Hon sa iaf att jag hade varit deras "räddande ängel" igår kväll. Tänk att jag verkar så trevlig när jag i verkliga fall gör allt för att tygla mina mordiska lustar. Hur trevlig måste jag då inte verka när jag umgås med människor jag tycker om?

Överdrivet trevlig. Som fiskgrytan kanske. Förbannat god var den iaf.

Jag skrev just ett inlägg. Sen försvann det. Det var verkligen droppen.

Hur som helst är Helle och Lena borta nu. Lämnar man rummet 20 min senare än bokat samt frågar mig: "Johanna, har det känts som ett bra samarbete mellan oss ikväll?" lämnar man mig inga andra alternativ än att just, döda.

Sen gick jag in på deras rum för att plocka all disk (som de såklart har lämnat) och hittar deras reklamblad. Med stora bokstäver står: "Gud är tillbaka"

Snacka om att döda fel konferensgäster.

Trots mina synder sitter jag nu här och myser. Dricker deras rödvin. Skålar för att det är fredag om 3,5 timme.
 


Att åka hem blir kul, skål!

"Eeeh, Johanna! Skulle inte du kunna vara gullig att skära upp brödet åt mig? Du ser, jag har sådana besvär med mina leder."

...

Och den där Helene som Lena så käckt kallar "Helle" är inte vad jag skulle artbestämma som "ur kvinnosläktet". "Hon" låter som en man, går som en man, skrattar som en man och har mustasch som en man. Must be a man.

Jag ska under kvällen försöka att fotografera detta radarpar. Fortsättning följer.

Jag har aldrig velat döda en person så mycket som jag vill med en av mina konferensgäster just nu. Eva. Okej döda är ett starkt ord. Men iaf skada väldigt mycket. Hon bryter mot alla mina lagar och rutiner.


Vägrar byta rum när jag behöver möblera om det rummet hon har bokat, när det rummet hon erbjuda i byte passar lika bra (om inte bättre). Hon tvingar mig möblera om, i konstig sittning. "Middagssittning" There's no such thing as called "middagssittning" pucko. När jag väl har gjort det har de mage att komma och vill göra om det ändå. "Vi behöver lite hjälp med att flytta om borden" Gör det själva idioter, jag har burit bord tillräckligt för i år.

Sen ska de använda projektorn och trycker på alla knappar på alla fjärrkontroller de kan hitta i teknikskåpet. Självfallet får de inte igång den. Först då kommer de till mig. Att de inte lyckas beror på att vi har satt upp en "panel-för-retarderade" på väggen, till projektorn som är i princip omöjlig att missa samt missförstå. Klart de har lyckats göra det.

Nu kom hennes missfoster till kompis. Helene. Som har en tre-metersglugg och tre-metersröv. Tillsammans är de löjligt fnittriga inför kvällen. Efter några glas vin kommer jag döda dem.


Så nu ska jag tas med dem, hela kvällen. Önska mig lycka till.

Jag åt nyss en awesome apelsin. Allt var perfekt med den. Mina smaklökar segerdansar just nu i min mun. Så glad man blir.

Tänk att den återkommer, vecka efter vecka. Måndagen.

Denna måndag är täckt av snor. Jag har det i hela min hjärna känns det som. TP-måndag har aldrig känts mer olockande. Helst vill jag gå och kötta sönder på WorldClass och sen hem och dö i min säng. Drabbas av lagom-sjuk-för-att-vara-hemma-sjukan och slippa jobbet för bara några dagar.

Jag klagar inte, vore bara skönt att slippa.

Att allt ska vara så komplicerat! Jag förstår inte hur man orkar ibland.

Hakuuna Matata, bitches.

PS: Helgen var ett underbart oorganiserat kaos. DS.

Att ta sig upp var helt overkligt. Alarmet ringde, jag vaknade till och stängde av det. Började tänka (som alltid) "Åååh nej, klockan är 06:00 och jag ska upp och jobba, jag dööör hellre". Sen kommer den underbara insikten (som alltid på lördagar): "Neeej juste det är lördag idag! Sova till 14:00! Jaaa". Man blundar och ler nöjt. MEN, sen kommer man på det. Att man ska jobba ändå. För S.L.A.N vill ha konferens. Då är det dubbeljobbigt att leva.

Man vaknade till rejält av att springa till tåget i minusgrader.

Allt höll på att gå åt helvete redan vid entrén. Man skulle ha en kod till sin "nuddis". Ingen aaaning först och jag höll på att bryta ihop. Ingen i hela huset, ingen att ringa. 23 personer att konferera. Efter att ha testat några olika gick dörren mirakulöst upp. Mirakulöst. 

Efter det flöt allt på bra! Jag har fortfarande inte vaknat och kommer säkert lyckas göra något dumt och opassande. Exempelvis springa in till förbundschefen och snigla på hans kontorsstol. Lyckat.

Jag fick en liten påse praliner av S.L.A.N (Sveriges Landsråd för Alkohol - och Narkotikafrågor). Trodde han skulle lämna över dem med kloka ord och uppmaningar till ett vitt liv, men icke! Han log vänligt och önskade mig en trevlig helg. Så glad man blir. Men pralin-påsen ska upp på fin-hyllan hemma. Två bullar har redan förtärts och i mitt nya gröna liv fyllt av grönsaker, gröngölingar på gym, golonka och sourz-apple finns inte dem plats.

Morgonen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hann inte med något vettigt. Varken privat eller jobb.. Satt inne och facebook och letade efter gamla bilder som ligger på facebook som inte borde ligga på facebook med anledning av "överdriven nakenhet eller sexuellt upprörande". Hittade en del. Skrattade för mig själv och ångrade inget.

Nu ska jag, hör och häpna, till WorldClass och gymma. Jag är så rädd. Kommer kissa på mig på löpbandet.




Och spy ner någon.

Måndag. Första riktiga måndagen detta år. Sitter på jobbet. Ute lyser solen. Tittar man bara på himlen kan man drömma sig bort till sommaren, så fin och blå är den! Sen tror man att man kan springa iväg och köpa lunch utan att sätta på sig jackan. Då förfryser man innan man ens hunnit över vägen.. Det är typ minus 20. Man kan inte ens kasta snöboll.

Jag fick en idé igår. Mitt i söndagsångesten kom jag på det. Min hjärnaktivitet är faktiskt sällan så hard working som på en söndag. Nu ser inte jag det som särskilt positivt, dels för att det faktiskt inte är särskilt mycket hjärnaktivitet (tänk då hur det är en vanlig dag) samt att tankarna bara är krångliga, mörka och ganska depressiva.

Att just denna söndag kändes så miserabel har fler förklaringar:

- Jag rörde mig inte utanför huset på heeela dagen. Min mobil visade att jag hade tagit sammanlagt 55 steg under hela dagen. De togs när jag gick från Saras bil till mitt hus, kvällen innan då klockan passerat 00.00.

- Analledningen (hahaha) var att jag hade gett mig själv i uppdrag att rensa garderoben. Var nog femte gången jag verkligen sa åt mig själv att göra det. Varje gång jag försökt börja har jag fått så mycket ångest så jag inte kunnat göra det.

- Men jag gjorde det! Jag klarade det! Visst det tog hela dagen (och kvällen) men jag gjorde det! Fyra stora papperspåsar blev undanröjda.

-Fylldes med kläder som inte längre fick stanna med motiveringar som: "ful som fan, men kan passa till någon kommande studentskiva kanske!" (-du kommer ändå aldrig hitta det när du väl behöver, om du ens kommer ihåg att du har det), "klipper man här, syr in där, lägger till ett band där, veckar där och syr till en arm där kan det bli ett riktigt festligt plagg!" (-idiot du kan inte sy, inte ens symaskinen kan sy), "jag har så mycket minnen till den här tröjan! när jag sätter på mig den känns det som om jag var i bournemouth/magaluf/bulgarien/höglekardalen/visby/roskilde/amsterdam" (-ja för att den luktar spya, alkohol och efterfest blandat med saltvatten/snö och för att du har snott den för att få poäng, idiot du vill inte minnas), "mina gympadräkter kanske blir trendiga" (-under 18 år har färgade leggings hunnit komma och gå typ 3 ggr, gympadräkter däremot hör hemma i fristående, vilket du inte behärskar längre, inse), "jag kanske hittar varenda strumpa så att påsen med ensamma strumpor inte behöver vara en påse med ensamma strumpor längre utan välfungerande par" (-glhf)

Ja, plagg som förrut blivit skonade är numera borta. Att det finns en hel del som fångades upp av det garderobiära skyddsnätet är en annan sak. Om 8 år är de också borta!

-Jag och Karin tittade på Paradise Hotel XL (tv6.se = <3). Jag såg det på lördagen också. Jag såg det alltså två gånger. Plus att jag har sett alla avsnitten i veckan. Obsessed?

-Sen började vi kolla på danska Paradise hotel. Vars halva säsong jag har sett på tv redan. Det var otroligt dramatiskt! Men sen hamnade text och ljud i osynk varpå man blev illamående och irriterad. Danska låter lite som att man försöker säga något men kräks istället. Skånska är någon slags förmildring, typ att man har sura uppstötningar och lite halsbränna.

-Jag bytte lakan och dammsög. Stängde ner min kennel. Dammråtte-kennel. Nödslakt. Typ.

-Jag fick ont i foten. Den o-opererade foten. Började fundera när jag skulle ta itu med den, kom fram till att det aldrig passade. Men jag strök kvällspromenaden (som skulle få min stegkvot att se lite bättre ut).

-Jag MSN:ade med trevlig människor! Det enda positiva under dagen.

-Jag hade en diskussion med my beloved father ang överviktiga människors karaktär. Han ansåg att den var dålig. Jag tyckte att han inte borde yttra sig på så sätt när vi sitter och äter middag med mina yngre lättpåverkade syskon (han sa det på fel sätt) men att han fick tycka vad han ville. Han förklarade noga varför han tyckte att feta har dålig karaktär, jag kontrade med att snåla människor förmodligen betraktas med sämre karaktär. Och att det finns en anledning till att man blir fet (t ex att ens far köper för lite kyckling till familjens söndagsmiddag varpå man måste äta mer pommes frites för att bli mätt..). Vi skrek inte åt varandra men vi blev ganska snart lämnade ensamma vid bordet för att diskutera.

Vart ville jag egentligen komma med detta inlägg? Att det har tagit 2,5 timme att skriva pga mitt jobb (helt förklarligt) är en anledning till att jag har tappat tråden. Nu är jag hungrig också, det är lunchdags.

Juste! Jag ska försöka bli en seriös bloggare. Halv-hemlig sådan, här ska inget announceas (ååh jag älskar det ordet). Säg två inlägg om dagen och lite mer bilder. Allt för min enda aktiva läsare: Denise! Love love love.

Om det inte vore TP@Bp ikv skulle jag ladda upp finfina bilder fr helgen. Samt nyår kanske. Det får bli imörgön!

Pusszsch