att måla tystnad
Jag hatar när man får saker kind of slapped in your face. Utan att man ens hinner reagera fullt ut kastar man sig ut något oväntat. Något oväntat positivt i mitt fall, eftersom jag fungerar så. Men så tänker man på det. Mer och mer. I tystnad. Och plötsligt blev det något ohållbart. Eller något som eventuellt, med en stor risk, kan utvecklas till något ohållbart.
untenabledevelopment
Men då blev det som plötsligt försent att säga något om det. Man krånglar in sig i sina egna tankar. Skapar scenarion. Tolkar sina egna reaktioner. Jämför med värderingar. Inser att man inte borde tycka som man gör, att det inte är helt accepterat ur andras vinklar. Att en argumentation förmodligen inte skulle hålla. Man konkretiserar det, vrider och vänder. Delar upp det och reflekterar. Problemet blir för stunden mindre. För stunden.
Det glöms bort. Man målar över det. Sen torkar färgen. Damn där var det. Också börjar det om igen..
För vajre gång detta händer blir det jobbigare och jobbigare. Jag anser då att det är ett väsentligt problem som kan komma att hindra min hållbara utveckling. Det kanske inte borde stoppas, men iaf vädras. Gud, vad jobbigt. Jag hatar att vara jobbig. Det värsta som finns. Konflikträdd? Nja, mer för förutseende. I detta fall känns det som att vad jag än gör kommer jag ändå stå som förlorare i slutändan. Ska man då göra det så smärtfritt som möjligt? Think twice, hell no. Det är ju fucking det som gör mig till ett tyst offer.
Eller så går jag bara ut och springer. Rensar tankarna. Hållbart.
-Idag skulle jag ju boka allt för körkort också. Palla. Imorgon!
-Kanske ta och måla lite mer tystnad. Eller lära mig måla mod. Det handlar inte om mod. Att måla så att det håller! Tenable colours. Ja, oj vad jag ska måla! Garderobsdörrar sen bilder.
-Fixa legget.
-Sy upp världens finaste klänning. Sen världens finaste kjol. Maha jag MÅSTE ta bilder och lägga upp här. Åh jag är så mycket narcissist så det är löjligt. (Lär ju kunna stava ordet också)
-Shit, dämpa humörssvängningarna med p-piller.
-Tryck upp ex-bloggen i en fin bunden bok. Det är ren poesi. Jag är så jävla bra. Krydda med bilder. Jag är så jävla snygg. Sen säljer jag skiten och blir miljonär.
-Men ordna upp allt bara. Det är dina nära som vill höra. Jag glömde tänka mig ifrån deras håll.
-Lägg av nu och ut och spring tjockis.
